Förväntningar och klichéer


Ibland fotograferar jag på ett visst sätt eller med en viss teknik bara för att jag tror att andra kommer att gilla bilden. Efter att ha publicerat 1000+ bilder på Instagram har jag nu en aning om vad andra gillar, och inte. Det finns en rad motiv, tekniker som jag uppfattar är “säkra kort” och när jag fotograferar ett sådant motiv eller med den tekniken behöver jag inte anstränga mig mer än att uppfylla vissa grundläggande kriterier, och undvika all form av tvetydighet. Bilderna blir på sätt och vis vackra, men de känns ändå inte tillfredsställande. Det är som att ängslighet och osäkerhet inför andras åsikter har tagit över och jag blir beräknande i stället för kreativ. Jag fotograferar snarlika bilder gång efter gång och kollar ängsligt hur många likes bilden fått. Bilderna tas vid olika tillfällen och motiven skiljer sig åt något, men bilderna skapas efter en mall som är min uppfattning av vad andra har för åsikter.
Fotograferingen går fort. Den som tittar på bilden behöver inte anstränga sig för att förstå. Bilden ser trevlig ut och det tar inte många sekunder för den som ser bilden att glömma bort den.
Det jag gör är att använda klichéer. Kliché eller klyscha är ett språkligt uttryck som används för att beskriva något som har använts så mycket att det slitits ut och endast används av slentrian eller vana (Wikipedia)

Är klichéer och andras förväntningar ett problem?

Att fastna i clichéer är förödande för personlig utveckling eftersom jag försöker vara andra till lags på bekostnad av mig själv. Det dödar kreativiteten långsamt. Det är en jakt efter minsta gemensamma nämnaren i andras tycke och smak, och till slut betyder inte bilderna någonting alls för mig själv. Som amatör har jag ju egentligen hur mycket frihet som helst, för det jag presterar måste inte sälja. Jag skulle kunna experimentera hur mycket som helst.
Om andras förväntningar blir det viktigaste så skulle jag snart sluta fotografera. När jag står där ute med kameran blir det inte bra om jag oroar mig för vad andra ska tycka. Den oron förstör fotograferingen. Det andrum i tillvaron som fotograferingen är för mig, skulle täppas till. Jag har ju en egen känsla för vad som är rätt eller fel, intressant eller ointressant. Om jag går efter den jämför jag inte det jag gör med andra och helt plötsligt finns det motiv överallt. Då är det känslan av att försöka göra något som jag själv gillar som är drivkraften. Det är då som tiden står still och timmarna rusar iväg. Om andra uppskattar de bilder som är viktiga för mig är det en bra känsla men det är ändå bara en bonus.

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte.