Den bästa bild jag aldrig tog?


Det skulle bli århundradets blodmåne. Jag hade gått upp till Ögeltjärnsberget, lagt ut sovsäcken och väntade. Det var vindstilla och kallt. Jag tog några bilder, men blev allt tröttare, så jag ställde väckaren och lade mig. När väckaren ringde såg jag blodmånen låg och röd. Det var den klassiska vyn av höga kusten sedd från Ögeltjärnsberget, med Balesudden i profil. Nu var månen lägre och som rödast. Reflektionen av den röda månen färgade vattnet rött i sunden mellan Höga Kustens öar och uddar. Det var bedövande vackert, men jag var vimmelkantig av trötthet.
Det här tilfället skulle absolut aldrig komma åter. Jag tittade en gång till suckade och lutade sedan mig tillbaka i den varma sovsäcken för att bara vila en sekund till. Några timmar senare vaknade jag. Det hade ljusnat, allt var över. Månen hade för länge sedan sjunkit under horisonten.

Den bilden glömmer jag aldrig, fast det har gått många år. Den bild jag aldrig tog. Men jag vet egentligen inte om bilden verkligen hade blivit så bra som jag nu många år senare tror.

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte.