Perfektionism


Perfektionism är en ständig följeslagare. Jag brukade tänka att den drev mig till att fotografera bättre. Men jag vet inte längre om det är så. Jag tror i all fall att jag måste kunna koppla av perfektionismen för att kunna fortsätta med fotograferingen. När jag ger efter för perfektionismen vill jag att varje bild ska vara bättre än den föregående. Men det går ju inte! Så kommer det aldrig att vara. När jag har en svacka och bilderna blir sämre kommer jag att försöka hårdare. Går det ändå inte som jag vill tappar jag lusten att fortsätta. Jag har sett det där några gånger på olika områden i mitt liv.

Det andra diket är att tappa riktningen och sluta att utvecklas. Att acceptera bristerna. Inte se förbättringspotentialen. Inte nå högre. För det jag vill är ju att vara relevant och att utvecklas på sikt.

Jag tänker på 10 000-timmars regeln (Malcolm Gladwell, Anders Ericsson) När jag läste Gladwells bok gav det mig så mycket inspiration. Men sanningen är ju inte bara att det handlar om 10 000 timmar. Träningen ska ju vara meningsfull. “deliberate”. Det är alltså mer än att gå ut med samma redskap och komma tillbaka med samma bilder. En taxichaufför har snart gjort mer än 10 000 timmar, men är därmed inte experter på att köra bil. En rallyförare blir expert, för att träningen är målinriktad. Rutinmässig träning utan tanke bakom blir inte meningsfull. Det handlar ju alltså om att komma bort från det rutinmässiga, men hur? Perfektionism?

Submit a Comment

E-postadressen publiceras inte.